Sorg

“Livet förändras snabbt, livet förändras på ett ögonblick. Man sätter sig ner för att äta middag och livet som man känner det tar slut.”

Joan Didion; Ett år av magiskt tänkande –

 

Sören Kierkegaard skrev en gång att ”livet är inte ett problem som ska lösas utan en verklighet som ska upplevas.” Detsamma kan man säga om sorgen, den är, som jag ser på saken, inte ett problem, utan en verklighet inom var och en av oss.

Min första tanke när jag funderar på människan och hennes förhållande till sorg i dagens finländska samhälle är att många tycks uppfatta känslan av sorg som “svår” och “negativ” och någonting som inte är “normalt” eller åtminstone någonting som vi borde komma över så fort som möjligt. Det är som om det inte var okej att sörja. I alla fall inte för länge. Sorg är ofta förknippad med skam, det är inte passande att vara för öppen med sin sorg.

Själv drabbades jag av en personlig sorg för ett knappt år sedan när min bror ringde och berättade att han fått veta att han har njurcancer som skickat metastaser till lungorna. Under hösten fick han cytostatika vars syfte var att döda metastaserna för att göra det möjligt att operera bort modertumören. Han var optimistisk några veckor – “jag kommer att klara det här”. Det gjorde han inte. I november kom beskedet – ”vi kan ingenting göra, trots cellgifterna har metastaserna bara förökat sig”. Alla var förvånade, också läkarna.

Det var då jag kände hur någonting rörde sig inom mig. Vetskapen om att jag skulle förlora min bror gjorde mig nästan paralyserad. Det var omöjligt att på ett intellektuellt plan förstå vad som försiggick. Det var plötsligt omöjligt att omfatta innebörden av att dö, det slutgiltiga med att livet upphör, med att någon lämnar oss för att aldrig mera återvända. Sorgen kändes i hela kroppen, grep tag i mig, lamslog mig och fick mig nästan att sluta andas innan den till sist bröt igenom i tårar då jag hörde skörheten i min brors röst när han sa “nu rasar det, jag måste lämna allt, precis allt.”

Också nu när jag skriver detta, två månader efter hans död, kan jag känna hur sorgen rör sig i min kropp, den sitter i brösttrakten och i halsen och rör sig uppåt, utåt. Och de stunder när jag inte blockerar sorgen utan tillåter den, ger mig hän åt den, tröstar den mig som om den var balsam för min kropp och själ. Den lindrar smärtan som känns som en stor vass klump i brösttrakten och som tycks försöka spränga mig i bitar. Sorgens rörelse genom kroppen hjälper mig att fortsätta leva. Den starka känslan talar om för mig att jag är här, jag lever och mitt liv är annorlunda nu. Det är inte jag utan min bror som är död. Det kan kännas fruktansvärt orättvist, men det är så det är. Min svåra uppgift är att acceptera det oacceptabla, förhålla mig till det och – leva vidare.

Sorgen uppfattas ofta som en “negativ” och “svår” känsla, som någonting man måste arbeta sig ut ur eller bli av med så fort som möjligt. Vi talar ju också om “sorgearbete”. Det är i och för sig ett intressant fenomen att vi upplever och talar om “svåra” känslor och sorgen som ett arbete som måste utföras. Ur mitt perspektiv är känslor inte arbete och de är varken “lätta” eller “svåra”. Känslor är någonting som vi bär inom oss, de är kroppsliga och konkreta, de är våra redskap i olika situationer som kan kännas svåra att hantera. Känslorna är en del av oss. Jag upplever dem som nycklar till vårt inre. Det är när vi blockerar oss och inte låter känslorna få utlopp som det blir svårt.

Sorgen är en grundläggande känsla. Det innebär att vi föds med förmågan att sörja. Den kanske allra första sorgen för en människa är, eller kan vara, att hon måste avstå från det varma, mörka och trygga moderlivet för att träda in i det okända, i livet. Livet som på ett eller annat sätt ska bli hennes verklighet ända fram till att hon än en gång får lov att avstå, för att på nytt  träda in i det okända, det vill säga döden.

Sorgen är en rörelse som kommer och går, liksom glädjen, liksom ilskan, den upphör inte, den förändras allteftersom vi lever vidare. Den bär oss genom det outhärdliga, den lindrar smärtan och banar väg för nya känslor, nytt liv. Som vågorna på havet är känslorna i ständigt omlopp i våra kroppar.

Bejaka dem och låt dig bli levande och hel.

Nina Kihlman

Nina är sakkunnig inom våldsförebyggande arbete/Demeterarbete och gestaltterapeut.