“How can I give love when love is something I ain’t never had”
– John Lennon –
Raseriet har många ansikten, många uttryckssätt och många nyanser, men när det utmynnar i fysiskt eller psykiskt våld är det skäl att stanna upp och fråga sig hur man vill gå vidare.
Jag tänker ofta på raseriet, det där som bryter ut plötsligt, som ett vulkanutbrott när man minst anar det. Det där okontrollerade raseriet som går ut över partnern, barnen, hunden eller katten – och som ingen eller inget tycks kunna stoppa. Jag har upplevt det själv, det finns i oss alla, det undertryckta raseriet som ofta kan blossa upp när man minst anar det. Någon använder “fel” tonfall, “fel” uttryck, betraktar en på ett “misstänksamt” sätt, barnen är gnälliga och provocerande, hunden har tuggat sönder skorna och katten spyr på den nytvättade mattan. Och så är gnistan tänd, bomben exploderar och man förlorar i värsta fall kontrollen över sina handlingar och gör kanske någonting som man ångrar några sekunder senare. Slänger saker, skriker, klöser partnern, luggar barnen och ger dem örfilar, sparkar hunden och tar katten i nackskinnet och slänger iväg den över golvet. Allt detta ångrar man bittert en stund senare. Trots det upprepas samma sak gång efter gång tills ångesten kommer smygande och man till sist undrar vad det egentligen är för fel på en.
Men det är inte fel att vara rasande. Frågan är hur man ska hantera sitt raseri så att inte barnen, partnern, man själv (eller husdjuren) far illa? Det är den frågan många ställer sig när de ringer jouren på Maria Akademi.
Så vad kan man göra? Som jag ser på saken handlar det inte om att försöka kontrollera sina känslor, utan det handlar om att våga möta dem och lära sig kanalisera dem. Det handlar om att bli medveten om hur mycket uppdämt raseri man bär på och vem man egentligen är arg på. Det handlar, faktiskt, om att lära känna sig själv (hur sliten den utsagan än kan låta), och att komma underfund med vad raseriet bottnar i för att så småningom bli du med sin ilska. Raseriet är nämligen en kraft, en energi, som vi antingen kan vända mot oss själva och våra medmänniskor, eller ha som en livskraft som bär oss genom livet.
Jag har i mitt arbete här på Maria Akademi märkt att många av dem jag möter tycks bära på en djup och frustrerande längtan, dvs längtan efter att bli älskad, sedd och bekräftad. Det är den längtan som uppstår när föräldrarna eller andra närstående vuxna av olika orsaker inte förmått skänka barnet den kärlek det behöver – en oförmåga som ofta har sina rötter generationer bakåt i tiden. Den här längtan efter urkärleken, som vi kan kalla den, kan, när den är obesvarad, bli som ett djupt och smärtsamt sår i en människa, ett sår som måste skyddas och döljas på alla möjliga sätt, till exempel av just ilska och raseri. Det här har också Britt-Marie Perheentupa behandlat ingående i sin bok Tietoisuuden tie alkurakkauteen och egentligen baserar sig en stor del av Demeterarbetet på den här insikten.
Det finns inga trollkonster när det gäller att ta sig ur ett våldsamt beteende. Våra livsmönster, eller livsmanuskript, kan, i bästa fall, ge en vink om hur vi har hamnat där vi är, till exempel mitt i ett våldsamt beteendemönster.
Förenklat kan man uttrycka det så här: när jag blir medveten om mitt livsmanuskript, eller vilka mönster som är konstruktiva i mitt liv och vilka som inte är det, får jag en möjlighet att välja hur jag vill gå vidare. Den processen är olika för var och en av oss, och den är möjlig för oss alla. Men för att processen ska bli en sann upplevelse behöver vi bli sedda i den. Vi behöver kontakten med varandra – och den kan vara skrämmande för många. Men det är i kontakten mellan jag och du som en process mot något nytt kan få sin början.