Jag är knappast ensam om att uppleva att vi lever i en märklig tid i ett märkligt samhälle, ett samhälle som tycks befinna sig i ett slags upplösningstillstånd där ingenting riktigt får vara som det är, där människan själv i allt mindre grad tycks styra, utan där hon i stället låter sig styras och förblindas – av pengar. (Det har hon förvisso gjort under en ganska lång period av sin historia, men det är som om fenomenet nu håller på att eskalera i en allt destruktivare riktning; vi skär ner i stället för att bygga upp.)
När det ekonomiska i allt går före det mänskliga uppstår, föga överraskande, förvirring. Då är det ju inte heller underligt att det dyker upp en uppsjö av litteratur i ämnet självkännedom och böcker som handlar om hur vi ska göra för att må bättre och känna oss mindre förvirrade.
Men vad är självkännedom? Varför är det viktigt att känna sig själv? I vår ordrika tid finns det många svar på den frågan. Så här ser jag på saken: Vi kan inte helt och hållet prata oss fram till vårt innersta. Ord och tanke är viktiga redskap, med deras hjälp kan vi försöka beskriva någonting som är eller händer i oss, men orden är ändå hela tiden lite utanför oss själva. ”Jag” är inte ordet jag använder. Vi lever i en tid där vi tycks tro att vi kan tänka oss fram till självkännedom.
Det trodde ju i och för sig redan filosofen Descartes på 1600-talet när han uttalade sin berömda tes ”jag tänker, alltså existerar jag”. Men, missade han inte någonting? Det tycks mig som om vi i dag fortfarande är väldigt medvetna och måna om vårt intellekt och väldigt ointresserade och omedvetna om våra kroppar. Många människor vill visserligen hålla sina kroppar i gott trim och har möjlighet att gå på gym 24/7 om de vill, men hur medvetna är de om vad som händer i kroppen? Hur mycket tillåter sig den västerländska människan att verkligen känna och visa vad hon känner? Självkännedom. Känna sig själv. Inte tänka sig själv. Det är två skilda saker.
En annan filosof, Martin Buber, menade att det är i mötet med den andra vi blir till. Vi behöver alltså varandra för att lära känna oss själva. I mötet med dig händer någonting i mig. Det är när jag blir medveten om vad som händer i mig när jag möter dig, som jag har en möjlighet att lära känna mig själv. Låter det som en paradox? Visst, men om jag inte möter någon annan som kan bekräfta för mig att jag är, då blir jag lätt utan fotfäste i tillvaron, då saknar jag någon annan att spegla mig i.
I myten om Narcissos kan vi läsa om vad som händer då. Vad väcker den andra för känslor i mig? Gör hen mig rädd? Eller irriterad? Förtjust? Får jag visa detta eller gör jag allt för att dölja mina känslor? Ifall jag går in för att dölja mig själv blir jag småningom en mästare på att undvika att visa vad jag känner. Till sist blir jag också en mästare på att överhuvudtaget inte kännas vid vad jag känner. Då klamrar jag mig fast vid den enda plats där jag är hemmastadd, dvs. bland orden, och jag pratar och pratar för att skapa ett tryggt avstånd till mig själv och andra.
Vad kan detta leda till? Det kan leda till muskelvärk, trötthet, ensamhet – och depression. Och i min ensamhet och förtvivlan försöker jag tänka ut ett svar. Men känslan sitter i kroppen.
Vägen till självkännedom börjar i medvetenhet. När jag blir medveten om vad som händer i min kropp, när jag tillåter mig att känna vad jag känner och accepterar det, då är jag ett gott stycke på väg mot djupare skikt av självinsikt, då är jag ett gott stycke på väg att bli en hel människa, kropp och tanke i en skön överraskande levande kombination.